Italiensk fotboll
"Hey there Delilah,
What's it like in New York City?
I'm a thousand miles away,
But girl tonight you look so pretty,
Yes you do,
Time Square can't shine as bright as you,
I swear it's true."
MEN NU FÅR DU TA OCH SKÄRPA DIG!
Varför inte bara bära henne på en stol över huvudet och ha en t-shirt med trycket "Jag är hennes bitch"? Nej du idiot, låten är bra, men Thorlief (jag har döpt bitchen till Thorlief) be a man 4 the love of fuck.
Nej, idag är vi arga på kärlekslåtar. Varenda jäkla skitlåt, då jag inte räknar den mörka musiken från 2000-talets land of the free and home of the brave usa (ja, jag tänker inte ens skriva det med stora bokstäver, för inte fan skulle du visa respekt för en mentalt retarerad mördare?) som musik, det räknar jag som oljud från andra sidan sjön. Alla kärlekslåtar handlar dock om tre saker:
1. Att få fram hur jäkla bra personen låtar handlar om är.
2. Att själv framstå som halvt lyckad, men med en vision om en bättre framtid tillsammans med personen låten handlar om.
3. Att smöra så mycket att bregott-fabriken skulle bli avundsjuk.
Visst vore det trevligt om musiken var bra, men det är den aldrig (efter samma princip som gör 0.33..x3 =1).
Man känner sig bara misslyckad som själv aldrig skulle kunna skriva musiken till en sådan låt, för att skriva texten till en kärlekslåt är väldigt enkelt, det är bara att följa reglerna ovan.
Så tack, men nej tack. Dock måste man beundra idoterna som håller på med skiten och lyckas sälja sina skivor trots att det går att ladda ner gratis och i princip riskfritt. Sen kan man fråga sig om det fortfarande är värt 159 kronor för ett album när man bara vill lyssna på två eller tre låtar. Och vem fan köper cd-skivor längre ens? Det skulle vara som att gå in på pressbyrån och fråga efter pokémon-kort, att ringa med en kobra eller att använda hasch regelbundet. Go fuck yourself San Diego
What's it like in New York City?
I'm a thousand miles away,
But girl tonight you look so pretty,
Yes you do,
Time Square can't shine as bright as you,
I swear it's true."
MEN NU FÅR DU TA OCH SKÄRPA DIG!
Varför inte bara bära henne på en stol över huvudet och ha en t-shirt med trycket "Jag är hennes bitch"? Nej du idiot, låten är bra, men Thorlief (jag har döpt bitchen till Thorlief) be a man 4 the love of fuck.
Nej, idag är vi arga på kärlekslåtar. Varenda jäkla skitlåt, då jag inte räknar den mörka musiken från 2000-talets land of the free and home of the brave usa (ja, jag tänker inte ens skriva det med stora bokstäver, för inte fan skulle du visa respekt för en mentalt retarerad mördare?) som musik, det räknar jag som oljud från andra sidan sjön. Alla kärlekslåtar handlar dock om tre saker:
1. Att få fram hur jäkla bra personen låtar handlar om är.
2. Att själv framstå som halvt lyckad, men med en vision om en bättre framtid tillsammans med personen låten handlar om.
3. Att smöra så mycket att bregott-fabriken skulle bli avundsjuk.
Visst vore det trevligt om musiken var bra, men det är den aldrig (efter samma princip som gör 0.33..x3 =1).
Man känner sig bara misslyckad som själv aldrig skulle kunna skriva musiken till en sådan låt, för att skriva texten till en kärlekslåt är väldigt enkelt, det är bara att följa reglerna ovan.
Så tack, men nej tack. Dock måste man beundra idoterna som håller på med skiten och lyckas sälja sina skivor trots att det går att ladda ner gratis och i princip riskfritt. Sen kan man fråga sig om det fortfarande är värt 159 kronor för ett album när man bara vill lyssna på två eller tre låtar. Och vem fan köper cd-skivor längre ens? Det skulle vara som att gå in på pressbyrån och fråga efter pokémon-kort, att ringa med en kobra eller att använda hasch regelbundet. Go fuck yourself San Diego
Kommentarer
Trackback
